Det regnar igen. Varje gång jag vaknar smattrar regnet mot balkongräcket, och tar aldrig slut. Ljuset faller blekt och blått genom fönstret, gryningen motsträvig och långdragen. Sömnen är ojämn och flyktig, jag slår upp ögonen osäker på om jag någonsin somnat. Eller vaknat.
Jag lyssnar efter mina grannar, men de sover. Hon är gravid nu, kanske orkar hon inte.

Sängen är varm som ett djur. Jag lyssnar på dropparna mot räcket, kallt och metalliskt, och bakom dropparna; regnets sövande ljudmatta. Låter som vind genom träd. Med någonting tröstande mänskligt i sig. Eller så vill jag bara det.

Jag somnar om och vaknar igen. I drömmen någonting om växtlighet, rötter. Det har blåst upp. Vinden låter som regn. De har vaknat nu, hon gnyr, knappt hörbart i gårdens kulisser.
I rummet, vinden och regnet som en dimma. Var är du, kom hem.

Min bror vill ha en kopp te, han kommer oanmäld. Det är stökigt överallt, han säger ingenting men går ut i hallen och hänger upp sin kavaj på galge istället för över stolsryggen som han brukar.
- Pappa undrar varför du inte ringer, säger han. Han talar väldigt fort, som han alltid gör när det gäller pappa, och snurrar klackringen runt lillfingret. Jag kokar te i kanna utifall han ska stanna länge. Han har tagit av sig sina snörskor så man vet aldrig. De står polerade och blanka med snörena prydligt ihopsamlade inuti.
- Jag har ringt, säger jag och stryker eld på en tändsticka.
- Ska du inte byta ut den där gamla skitspisen snart?
Gasen viner genom ledningarna och sticker i näsan en kort sekund innan den tar eld.
- Han kommer bara inte ihåg det, fortsätter jag men min bror lyssnar inte längre.
Han drar tankspridd i ena örsnibben och ser ganska bortkommen ut tänker jag, men han har å andra sidan aldrig passat in i mitt kök. Det är någonting med kostymen och mina röda pinnstolar.
Jag dukar fram en naggad gammal kaffekopp till mig och till honom den dyra glaserade i stengods. Den har ett kantigt öra som jag slagit av och lagat flera gånger. Han väger den i handen som vanligt.
Vattnet kokar, jag serverar honom och sätter mig vid bordet.
- Har du jobbat? Han nickar mot mina fläckiga händer. Över långfingret stelnar blå och röd oljefärg, lillfingernageln är gul.
- Sluta kalla det för jobb, jag tycker om att måla bara.
Jag skrapar med tumnageln mot knogen och min bror fiskar upp en snusdosa ur bröstfickan och lägger in en pris. Han är svart under naglarna. För ett ögonblick undrar jag om han står dubbelparkerad där nere på gatan.
- Det är väl ett jobb lika gott som något?
- Nej, jag är ingen konstnär, jag är en arbetslös person som tycker om att måla.
Han lägger upp ena foten på andra knät, han har Fred Flintstone på strumpan.
- Okej, fine. Du borde ringa pappa i alla fall. Han är faktiskt nyopererad.
- Han låg i en optikerstol i en kvart, sen fick han gå hem och nu har han perfekt syn, det är inte ett dugg synd om honom.
- Fan vad du är krass.
Han dricker sitt te i stora klunkar och häller i små skedar med socker lite då och då. Vi tittar ut genom fönstret. Björken skimrar i sin nya grönska, jag hade nästan glömt hur den ser ut om våren. Det här året har känts som flera.
- Jag har ringt, säger jag men han hör inte.

Det tog år, och vi frös.
Vi körde över broar om nätterna.

Hade vi kunnat stanna, hade jag?
Vi kröp ihop, famlade om varandra, grep efter knän och axlar, slog armarna om benen.

Min gud, hörde jag dig viska, du som var utan tro, och broarna flöt, floderna, regnet, vägarna svarta och blanka som sniglar.

Har jag feber, sa du en annan gång och la min handflata mot din panna. Mina fingrar var så kalla och mörkret utanför så mörkt, jag kände ingenting, ingenting.

Hade vi stannat om vi kunnat.
Hur lång tid måste gå.
Hur mycket väg läggas bakom.

Jag var så trött.
Du somnade bakom ratten, vaknade igen och sa att du sett Jesus.