Jag steg upp och satte mig på stolen vid fönstret. Det blåste hårt, nästan storm, balkongdörren på glänt gnisslade och bakom mig kände jag rummet, tydligt i konturerna nu. Du låg där men sov sedan länge med min hand tryckt mot svanken och med munnen mot din nacke sa jag, jag kan se dig. Jag sa det till dig som sov, annars hade jag inte vågat. Nu sitter jag här, med samma hand vilande i knäet.
Jag sover, du sitter på stolen. Det drar från fönstren här, du har gåshud. Rummet är svalt och främmande men du är naken i det och det ligger öppet bakom dig. Du drar nästippen över underarmen, du doftar nytt och någon annan. Du säger ingenting fast du vet att jag sover, du är inte som jag, jag måste minnas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar