20100905

När jag kom in i trapphuset stod min granne där. Hon stod utanför sin stängda dörr med armarna hängande längs kappan och spratt till när porten slog igen bakom mig. Jag log och sa hej som vi brukar och hon skrattade hastigt, sa; ”Ja, här står jag alldeles ensam. Inga barn och inga kassar, bara jag och den här…”. Hon avbröt sig och vände handflatorna uppåt, såg på sina händer. ”Ensamheten”, la hon till men då var jag redan halvvägs upp i trappan.