Fanns det drömmar? Fanns det drömmar som rört om inom oss, som fäst sina trådar mot bröstets fuktiga väggar.

Imman var tung, samlade sig i droppar som rann nedför glaset, fingertoppar genom sin andedräkt.

vi hörde barn som sjöng, som fyllde natten med sina små röster.

Klockorna tickade i trötta dammiga rum. hur vi tassade genom försjunkna hus, över spruckna altaner.
det tog en evighet för kronbladen att falla, vi sög på våra fingrar som barn och följde dem med blicken.
det regnade. det regnade och slutade aldrig.

Ingenting är som morgonsnö.
Himlen lyser upp sig själv, ljud domnar och sväljs.
Medan jag vaknar tänker jag på det fallande trädet. Utan öron att lägga märke till det, faller trädet i absolut tystnad.
Så, om jag är ensam, är jag verkligen vaken?

När jag kom in i trapphuset stod min granne där. Hon stod utanför sin stängda dörr med armarna hängande längs kappan och spratt till när porten slog igen bakom mig. Jag log och sa hej som vi brukar och hon skrattade hastigt, sa; ”Ja, här står jag alldeles ensam. Inga barn och inga kassar, bara jag och den här…”. Hon avbröt sig och vände handflatorna uppåt, såg på sina händer. ”Ensamheten”, la hon till men då var jag redan halvvägs upp i trappan.

Jag steg upp och satte mig på stolen vid fönstret. Det blåste hårt, nästan storm, balkongdörren på glänt gnisslade och bakom mig kände jag rummet, tydligt i konturerna nu. Du låg där men sov sedan länge med min hand tryckt mot svanken och med munnen mot din nacke sa jag, jag kan se dig. Jag sa det till dig som sov, annars hade jag inte vågat. Nu sitter jag här, med samma hand vilande i knäet.

Jag sover, du sitter på stolen. Det drar från fönstren här, du har gåshud. Rummet är svalt och främmande men du är naken i det och det ligger öppet bakom dig. Du drar nästippen över underarmen, du doftar nytt och någon annan. Du säger ingenting fast du vet att jag sover, du är inte som jag, jag måste minnas det.

Jag puttar in henne i lekstugan. Hon snubblar över tröskeln och jag slår igen dörren. Jag går runt knuten och kikar in genom fönstret. Den inre väggen är täckt med ved, noga staplad sen förra hösten. I fönstrets överkant hänger en volanggardin i blått med vita små garnbollar som dinglar från fållen. Den är smutsig och tunnsliten. Hon sitter på knä på golvet, glåmig och grå genom det smutsiga glaset. Jag knackar på rutan men hon säger ingenting, drar bara i tröjärmen.
Jag lyfter kameran till ögat. Färgen flagnar från fönsterkarmarna, genom det dammiga glaset skymtar hon blek som ett spöke. Hon vänder upp ansiktet mot mig. Hon ser ledsen ut, hon ser alltid ledsen ut, bönar och ber med de där hundvalpsögonen.
-Fan! skriker jag och sparkar på väggen. Går ett varv i gräset med kameran i handen. Linan på flaggstången klatschar i vinden. Jag tar ett djupt andetag och räknar i huvudet.
-Nu skärper du dig! ropar jag genom fönstret.
Det spruckna snickeriet är vackert genom linsen, gardinen bräcklig på något vis, bortglömd. Någonstans ovanifrån lossnar en vattendroppe ur grenverket, faller genom luften och splittras mot fönsterbläcket. Där kunde bilden ha funnits, i nedslaget, i fallet, där vatten korsar ögats bana.
Hon har vänt bort ansiktet. Drar fingrarna över vedstaplarna, tar prövande tag om en klabbe.
Jag knackar på rutan.
-Skärp dig sa jag! Nu försöker vi igen.

Hur kom vi ut?

Sprang vi längs gatorna i regnet, jagade av strålkastare och hundar.

Alléernas trädkronor böjde sig över oss med grenar som vassa pekfingrar, det var ur träden hundskallen kom, eller var det någon annanstans.

De drev oss genom våta trädgårdar, vi sprang tills benen lösgjordes från våra kroppar, genom de släckta husens skuggverk med andetag som snubblade i strupen.

Vad hade vi gjort?

Vaknade vi svettiga med knogarna vita i persiennens ränder. Blödde våra handflator, hörde vi rören vina inuti väggarna. Fotsulorna var nakna mot golvet, tröjorna lossnade från ryggarna, vi gick långsamt ner för trappan och ut genom dörren.
Och när vi kom ut, när kylan slog mot våra nakna skenben, föll regnet redan då?

Vad minns vi?

Knappt någonting.

Vi slog upp ögonen och såg oss omkring. Genom keramik vätskans hetta in i händerna, skrapsåren och servitrisens sneda blickar. Långtradarnas dån klöv regnets och neonskyltens oupphörliga surr, blinkade den?, färgade den oss

rosa och blå, rosa och blå,

Vi skrapade fläckar från bordet med naglarna, vi såg om varandra, förbi varandra, strax bakom. Vi frös.

Vi slog handflatorna mot tinningen, huvudet fullt av hundar.

du vaknar om natten och lyssnar till det sovande huset. utanför sitter fåglarna i ojämna rader på grenarna, mörka runda siluetter mot himlen. hon sover. andas in, andas ut, gnyr. andas in, andas ut, gnyr. ni delar inte era drömmar men drömmer om att dela. du lägger armen runt hennes revben, sluter handen om hennes bröst, begraver näsan i håret, försöker somna in i henne. ni är varma, torra, mot varandra, hennes hud som sand under dina händer. fåglarna sover mot den grå himlen, vattenledningarna viner i väggen, och så ett annat ljud som ett filter i luften, en dimma. du ska somna igen, somna och glömma. hon kommer att vakna tidigt, stiga upp, kyssa dig som genom ett mörker, och så ligger du ensam. du minns ingenting. du minns inte natten, himlen, eller sanden. du sover igen.
samma morgon kommer hon tillbaka till sängen, doftande och varm. hon trycker sin bröstkorg mot din rygg, handen på skuldran, drar in din nacke djupt ner i lungorna. du andas in, andas ut, mumlar halva ord. andas in, andas ut. med händerna mot dig, så mjukt, som om ni hade samma hud. en del av henne, du. någonstans ringer en telefon. ett barn vaknar. himlen som ett urtvättat lakan mot fönstret.

Det regnar igen. Varje gång jag vaknar smattrar regnet mot balkongräcket, och tar aldrig slut. Ljuset faller blekt och blått genom fönstret, gryningen motsträvig och långdragen. Sömnen är ojämn och flyktig, jag slår upp ögonen osäker på om jag någonsin somnat. Eller vaknat.
Jag lyssnar efter mina grannar, men de sover. Hon är gravid nu, kanske orkar hon inte.

Sängen är varm som ett djur. Jag lyssnar på dropparna mot räcket, kallt och metalliskt, och bakom dropparna; regnets sövande ljudmatta. Låter som vind genom träd. Med någonting tröstande mänskligt i sig. Eller så vill jag bara det.

Jag somnar om och vaknar igen. I drömmen någonting om växtlighet, rötter. Det har blåst upp. Vinden låter som regn. De har vaknat nu, hon gnyr, knappt hörbart i gårdens kulisser.
I rummet, vinden och regnet som en dimma. Var är du, kom hem.

Min bror vill ha en kopp te, han kommer oanmäld. Det är stökigt överallt, han säger ingenting men går ut i hallen och hänger upp sin kavaj på galge istället för över stolsryggen som han brukar.
- Pappa undrar varför du inte ringer, säger han. Han talar väldigt fort, som han alltid gör när det gäller pappa, och snurrar klackringen runt lillfingret. Jag kokar te i kanna utifall han ska stanna länge. Han har tagit av sig sina snörskor så man vet aldrig. De står polerade och blanka med snörena prydligt ihopsamlade inuti.
- Jag har ringt, säger jag och stryker eld på en tändsticka.
- Ska du inte byta ut den där gamla skitspisen snart?
Gasen viner genom ledningarna och sticker i näsan en kort sekund innan den tar eld.
- Han kommer bara inte ihåg det, fortsätter jag men min bror lyssnar inte längre.
Han drar tankspridd i ena örsnibben och ser ganska bortkommen ut tänker jag, men han har å andra sidan aldrig passat in i mitt kök. Det är någonting med kostymen och mina röda pinnstolar.
Jag dukar fram en naggad gammal kaffekopp till mig och till honom den dyra glaserade i stengods. Den har ett kantigt öra som jag slagit av och lagat flera gånger. Han väger den i handen som vanligt.
Vattnet kokar, jag serverar honom och sätter mig vid bordet.
- Har du jobbat? Han nickar mot mina fläckiga händer. Över långfingret stelnar blå och röd oljefärg, lillfingernageln är gul.
- Sluta kalla det för jobb, jag tycker om att måla bara.
Jag skrapar med tumnageln mot knogen och min bror fiskar upp en snusdosa ur bröstfickan och lägger in en pris. Han är svart under naglarna. För ett ögonblick undrar jag om han står dubbelparkerad där nere på gatan.
- Det är väl ett jobb lika gott som något?
- Nej, jag är ingen konstnär, jag är en arbetslös person som tycker om att måla.
Han lägger upp ena foten på andra knät, han har Fred Flintstone på strumpan.
- Okej, fine. Du borde ringa pappa i alla fall. Han är faktiskt nyopererad.
- Han låg i en optikerstol i en kvart, sen fick han gå hem och nu har han perfekt syn, det är inte ett dugg synd om honom.
- Fan vad du är krass.
Han dricker sitt te i stora klunkar och häller i små skedar med socker lite då och då. Vi tittar ut genom fönstret. Björken skimrar i sin nya grönska, jag hade nästan glömt hur den ser ut om våren. Det här året har känts som flera.
- Jag har ringt, säger jag men han hör inte.

Det tog år, och vi frös.
Vi körde över broar om nätterna.

Hade vi kunnat stanna, hade jag?
Vi kröp ihop, famlade om varandra, grep efter knän och axlar, slog armarna om benen.

Min gud, hörde jag dig viska, du som var utan tro, och broarna flöt, floderna, regnet, vägarna svarta och blanka som sniglar.

Har jag feber, sa du en annan gång och la min handflata mot din panna. Mina fingrar var så kalla och mörkret utanför så mörkt, jag kände ingenting, ingenting.

Hade vi stannat om vi kunnat.
Hur lång tid måste gå.
Hur mycket väg läggas bakom.

Jag var så trött.
Du somnade bakom ratten, vaknade igen och sa att du sett Jesus.