Jag steg upp och satte mig på stolen vid fönstret. Det blåste hårt, nästan storm, balkongdörren på glänt gnisslade och bakom mig kände jag rummet, tydligt i konturerna nu. Du låg där men sov sedan länge med min hand tryckt mot svanken och med munnen mot din nacke sa jag, jag kan se dig. Jag sa det till dig som sov, annars hade jag inte vågat. Nu sitter jag här, med samma hand vilande i knäet.

Jag sover, du sitter på stolen. Det drar från fönstren här, du har gåshud. Rummet är svalt och främmande men du är naken i det och det ligger öppet bakom dig. Du drar nästippen över underarmen, du doftar nytt och någon annan. Du säger ingenting fast du vet att jag sover, du är inte som jag, jag måste minnas det.

Jag puttar in henne i lekstugan. Hon snubblar över tröskeln och jag slår igen dörren. Jag går runt knuten och kikar in genom fönstret. Den inre väggen är täckt med ved, noga staplad sen förra hösten. I fönstrets överkant hänger en volanggardin i blått med vita små garnbollar som dinglar från fållen. Den är smutsig och tunnsliten. Hon sitter på knä på golvet, glåmig och grå genom det smutsiga glaset. Jag knackar på rutan men hon säger ingenting, drar bara i tröjärmen.
Jag lyfter kameran till ögat. Färgen flagnar från fönsterkarmarna, genom det dammiga glaset skymtar hon blek som ett spöke. Hon vänder upp ansiktet mot mig. Hon ser ledsen ut, hon ser alltid ledsen ut, bönar och ber med de där hundvalpsögonen.
-Fan! skriker jag och sparkar på väggen. Går ett varv i gräset med kameran i handen. Linan på flaggstången klatschar i vinden. Jag tar ett djupt andetag och räknar i huvudet.
-Nu skärper du dig! ropar jag genom fönstret.
Det spruckna snickeriet är vackert genom linsen, gardinen bräcklig på något vis, bortglömd. Någonstans ovanifrån lossnar en vattendroppe ur grenverket, faller genom luften och splittras mot fönsterbläcket. Där kunde bilden ha funnits, i nedslaget, i fallet, där vatten korsar ögats bana.
Hon har vänt bort ansiktet. Drar fingrarna över vedstaplarna, tar prövande tag om en klabbe.
Jag knackar på rutan.
-Skärp dig sa jag! Nu försöker vi igen.

Hur kom vi ut?

Sprang vi längs gatorna i regnet, jagade av strålkastare och hundar.

Alléernas trädkronor böjde sig över oss med grenar som vassa pekfingrar, det var ur träden hundskallen kom, eller var det någon annanstans.

De drev oss genom våta trädgårdar, vi sprang tills benen lösgjordes från våra kroppar, genom de släckta husens skuggverk med andetag som snubblade i strupen.

Vad hade vi gjort?

Vaknade vi svettiga med knogarna vita i persiennens ränder. Blödde våra handflator, hörde vi rören vina inuti väggarna. Fotsulorna var nakna mot golvet, tröjorna lossnade från ryggarna, vi gick långsamt ner för trappan och ut genom dörren.
Och när vi kom ut, när kylan slog mot våra nakna skenben, föll regnet redan då?

Vad minns vi?

Knappt någonting.

Vi slog upp ögonen och såg oss omkring. Genom keramik vätskans hetta in i händerna, skrapsåren och servitrisens sneda blickar. Långtradarnas dån klöv regnets och neonskyltens oupphörliga surr, blinkade den?, färgade den oss

rosa och blå, rosa och blå,

Vi skrapade fläckar från bordet med naglarna, vi såg om varandra, förbi varandra, strax bakom. Vi frös.

Vi slog handflatorna mot tinningen, huvudet fullt av hundar.

du vaknar om natten och lyssnar till det sovande huset. utanför sitter fåglarna i ojämna rader på grenarna, mörka runda siluetter mot himlen. hon sover. andas in, andas ut, gnyr. andas in, andas ut, gnyr. ni delar inte era drömmar men drömmer om att dela. du lägger armen runt hennes revben, sluter handen om hennes bröst, begraver näsan i håret, försöker somna in i henne. ni är varma, torra, mot varandra, hennes hud som sand under dina händer. fåglarna sover mot den grå himlen, vattenledningarna viner i väggen, och så ett annat ljud som ett filter i luften, en dimma. du ska somna igen, somna och glömma. hon kommer att vakna tidigt, stiga upp, kyssa dig som genom ett mörker, och så ligger du ensam. du minns ingenting. du minns inte natten, himlen, eller sanden. du sover igen.
samma morgon kommer hon tillbaka till sängen, doftande och varm. hon trycker sin bröstkorg mot din rygg, handen på skuldran, drar in din nacke djupt ner i lungorna. du andas in, andas ut, mumlar halva ord. andas in, andas ut. med händerna mot dig, så mjukt, som om ni hade samma hud. en del av henne, du. någonstans ringer en telefon. ett barn vaknar. himlen som ett urtvättat lakan mot fönstret.