20120702

Ljuset är perfekt. Sånt här ljus har vi inte haft sen den där plåtningen vi gjorde på vandrarhemmet på Öland, precis i början. Rosorna från igår kväll står kvar i fönstersmygen, något dovare i färgen men tunga i sin doft fortfarande. Hon kryper upp i fåtöljen, lägger benen under sig och drar händerna genom håret, ljuset sköljer över huvudet och håret står som en gloria runt henne. Hon är vacker igen. Tyst och vacker. Jag ser på henne genom sökaren, motljusets skuggor i hennes ansikte, ögonfransarna långa över kinden, nyckelbenens grop, höftens rundning under sidentyget, de släta benen, oändligt långa och; på smalbenet strax under knäet, jag zoomar in med objektivet.
– För helvete, Annika! utbrister jag och lyfter ansiktet från kameran.
Hon rycker till på divanen, händerna drar sig hastigt ur håret och ögonen genast oroliga. Jag kan absolut inte ta en bild om hon ska se rädd ut.
– Du får ju för fan raka dig ordentligt, fattar du väl!
– Vadå, jag har ju precis vaxat, säger hon och böjer sig fram och drar en handflata över vaden.
– Så där kan du ju inte se ut, du får gå och göra om det.
– Men, piper hon och börjar tugga på underläppen. Nu blir det märken.
– Jag kan inte jobba så här! Antingen så gör vi det här ordentligt eller inte alls, your call!
Hon fingrar nervöst på knät, viker fållen på nattlinnet fram och tillbaka, hon kommer att göra det, hinner jag tänka innan hon flyger upp och störtar med huvudet före in i garderoben och slänger igen dörren efter sig.
Inte garderoben. Jag hör hur hon hulkar där inne och jag lägger ner kameran på sängen och koncentrerar mig på andningen. In genom näsan, ut genom munnen.

– Hörru, ber jag. Jag vet hur hon sitter där inne. Hon sitter på pallen och har lyft min svarta kavaj som hänger från stången över huvudet som en enorm tehuva. Jag får tvätta mascara från fodret igen.
– Där inne kan du ju inte sitta, vi ska jobba nu ju, säger jag och knackar lätt på dörren. Den där mascaran får hon tvätta bort själv den här gången.
Längs väggen står ljuset riggat med reflexskärm och allt för säkerhets skull. Vi har planerat den här sessionen länge, hon fick till och med vara med att välja överdrag till kuddarna, vi skulle göra det här tillsammans. Som en grej liksom. Över divanen ligger filten med sidendetaljer draperad, genom fönstret faller det mjuka eftermiddagsljuset, det perfekta ljuset tänker jag och bultar på garderobsdörren.
– Nu kommer du ut ur garderoben, jävla människa!
På andra sidan brister hon ut i gråt. Jag hör hennes röst gröta ihop i halsen, enstaka stavelser haltar ut ur munnen mellan flämtningarna.
– Jag hör inte vad du säger, du kan inte prata och gråta samtidigt, du får välja hur du ska ha det, säger jag och försöker behärska rösten. Solen sköljer över möbeln bakom mig som nästan skimrar i ljuset. Det är mer än jag vågat hoppas på.
Hon hostar där inne, sätter i halsen och hostar igen.
– Och du är jävligt försiktig med min kavaj, hör du det!
Det var väl själva fan. Jag drar handen genom håret, känner hastigt hårbottens skorviga yta under fingertopparna, jävlar, apoteket! Kameran ligger blank och svart på det vita överkastet, dyr. Och förbannat snygg.
- Du, nu går jag ut i köket och tar ett glas vatten och när jag kommer tillbaka så gör vi det här eller så skiter vi i det, okej? Annika? Bra.

Jag går genom vardagsrummet ut i köket och slår upp ett glas vatten som jag dricker stående vid fönstret. I grannhuset mitt över gatan sitter tonåringarna och röker på fönsterbrädet igen. Mellan sig har de en stor askkopp, en sån där gammal modell med en platta som snurrar när man trycker ner en pinne i mitten. Kan man köpa sådana fortfarande.
Gatan är lugn och tyst, lite grå tycker jag först men det är bara fönstren som behöver tvättas.
Vatten spolar i kranen på toaletten; så hon smög ut nu.
Förvånad märker jag med ens att jag är röksugen, den där gamla känslan igen! Jag skrattar till först, som glad över återseendet. Det fladdrar liksom i bröstkorgen, som en oro i kroppen och jag står kvar och känner det där bekanta darrningen ett ögonblick, innan jag plötsligt sätter av. Jag river genom kökslådorna, rotar bland bestick och plastfolierullar, går sen över till skåpen och föser burkar och mjölpaket åt sidan, lämnar luckor och lådor öppna bakom mig.
Och där, bakom assietterna bland finporslinet, bjudcigaretterna, jag visste det, ett paket röda Prince. Jag öppnar fönstret och fumlar fram en cigarett, tänder den med stearinljuständaren som ligger bakom ena blomkrukan. Röken är sträv i munnen och drar dammig ner i lungorna, första blosset så djupt att ögonen tåras och jag blåser ut med en lång suck och lägger märke till hur hemtam och naturlig cigaretten känns mellan fingrarna. Jag röker långsamt, blir lite yr men njuter av smaken mot tungan, står i det öppna fönstret och tänker att så här skulle det kunna vara jämt.   
Ungdomarna i grannhuset vinkar. Jag vinkar tillbaka med cigaretthanden.

När jag kommer in i sovrummet igen sitter hon på sängkanten med ryggen mot dörren. Jag stannar på tröskeln.
- Jaha, har vi lugnat ner oss lite? säger jag men hör själv att det låter lite kantigt så jag går fram till sängen och tar upp kameran i handen. Jag vill ju faktiskt göra det här. Hon sitter med nacken böjd och pillar med naglarna. Jag försöker igen.
- Ska vi köra igen då? Jag anstränger mig för att göra rösten mjuk. Hon vänder upp huvudet mot mig och ler lite grann, jag ser att hon bättrat på mascaran och kinderna. Lite rödrosig sådär, skulle kunna vara nyvaken.

1 kommentar:

oordnad sa...

fanns drömmar, check